tessepeppo

är tacksam. så förbaskat tacksam. Över de människor som jag delar mitt liv med - alla räknade. Jag vet att det är så himla lätt att ångra vad man gjort, hur jag hade velat hantera människor och deras inverkan på mitt liv annorlunda. Jag vet att det är oerhört enkelt att älta allting om och om igen. To no use. Men ibland känns det som om man behöver älta för att skulden man bär ska kännas lättare. Istället kan den bli tyngre. När man inser att ingen är pefekt - inte heller jag. Man ska inte tänka OM men OM jag hade handlat annorlunda så hade saker och ting kanske sett annorlunda ut idag. thats a fact. Vilket gör det hela så förbannat irriterande.
Man ska inte säga att man inte vill leva utan någon.. Men om det stämmer då? När man är som ett. När hela kroppen brister om något skulle hända som gör att livet ter sig andra vägar än vad som var tänkt? När man inte kan dölja sitt inre när man träffas och mungiporna sträcker sig högt upp bland molnen... Nej, jag vill inte. Eller rättare sagt kan inte. Leva. Inte utan dem. Hur klarar någon det? Inte utan dem. Bara Limbo. Utan dem.
Just därför är jag tacksam. så förbaskat tacksam.