tessepeppo

ja, visst. sitter på tåget.. värmen steker från allt folk i denna vagn och från solen som gassar in genom fönsterrutan. Utanför är träden alldeles gröna o ståtliga där de sträcker sig upp mot den molnfria himlen. Endast några få vita streck lindar sig i det blå.. Är detta livet? Nej, såklart inte. Men en tågresa där man kan hinna stanna upp och faktiskt njuta av det man har och det som finns runtom en. Så sant som det är sagt.
Har varit i det vackra göteborg o hälsat på en kär vän. Kommer att tänka på vad sanna vänner betyder.. Trygghet, värme, många långa snack ända in på natten, skratt & gråt - tillsammans. Jag försöker värdera mina vänner för allt det som de betyder. Ibland hinns det inte med att visa sin uppskattning stort, men försöker ändå i smått. Med åren rensar och rensas man i relationer. Men starka band består och det är det som är värdefullt för mig.

Har tänkt att jag verkligen är lottad lyckligt, har många vänner, tillochmed många nära vänner. Visserligen kan mina närmaste vänner räknas upp på tio fingrar men de är värda mer än miljontals ord.. Det är vänner som jag kan vända mig till och som känner att de kan vända sig till mig förhoppningsvis. Om allt mellan himmel och gjord. Utan att vara fördömande och anklagande. Eller att bli fördömda och anklagade. Vi lyssnar, söker förstå och bara finns. Jag hoppas alla har åtminstone en sådan vän, som stannar när alla andra går, som lyssnar utan att behöva säga något, som ser en vän för den den är och just därför, finns till, i glädje och sorg. En ärlig vän som älskar dig för den du är och därför älskas tillbaka.

En bekännelse
En blogg är en blogg och jag vill nog inte vara alltför utlämnande men heller inte ytlig.
För 15 år sen trodde jag inte att mitt liv skulle bli så här bra. Jag var en tonåring och som alla andra i den åldern var jag nog ganska manodepressiv.. Upponer, upponer... Jag har haft en bra uppväxt, oavsett upponedgångar. Men vem möter inte motstånd i ungdomens år. Sorg och svek. Saker sker som man inte kan göra något åt. Jag har lärt mig att tänka i nuet, vilket jag finner oerhört tillfredssställande, istället för att gå o älta det som varit eller det som komma skall.. Jag sökte en trygghet som jag fann. Han finns kvar och är fortfarande min klippa, mitt paraply när det regnar, en hamn, en famn. Någon som jag har förbaskat kul med. Min bästabästa vän, en sammanlänkade attraktion. Det är vi.
Min bekännelse är att livet har gett mig så mycket mer än jag kunde ana, bara drömma om. Lycka. Men också sorg, stor sorg.
Men det har nog gjort mig stark. Lärt mig värdera det och dem jag har. Inte ödsla energi på negativa sfärer runtom. Leva i nuet men fortsätta drömma.

Saker man tänker på under en tågresa.