tessepeppo

sitter med mössa på.. sicket j...a pucko tänker du.. Jag med... det är varmt!!


mössan är dock en sån där vacker med snören under hakan.. fortfarande ett pucko?!

Slingar håret.
sent som fan men passar på nu när hjärteknoppen sover. Hör inte ett skit så tv:n som står på
kunde lika gärna vara på mute.

Spöktimmen har infunnit sig och kan inte hjälpa att fast jag snart är 30 så kikar jag mig runtomkring... sakta... spejande i mörkret. Knarrar det inte nånstans? Var det en skugga därborta? Något som rörde sig? Nä, säger mitt förnuft och logik. Men kanske kanske?

Ibland tänker jag att pappa står i mörkret. Inte som ett hot utan vakande. Kan till och med höra hans röst när han ropar mitt namn.. Sen kan tårarna komma.. men det är okej. Jag tror ju inte på sånt där övertro-nonsens.. Det kan varenda en som känner mig intyga.
Men nånstans vet jag ju. Har ju sett med egna ögon och hört vad jag inte trodde var möjligt. Jag försöker jämt att tränga bort det där. Men det har etsat sig fast i mitt minne, i mitt sinne. Pappa visste, och nånstans hoppas jag på att få uppleva samma sak igen. Att något så skrämmande kan vara så rörande och välkomnande.. och vackert o lugnande.
För det var det. Lugnande. Det var därför det hände mig. Hon visste hur jag kände.
Nu tänker jag på att de alla är samlade och pappa o hans barndomskompis har det så där idylliskt där de går o strosar på ängarna som de gjorde förr. Inga bekymmer längre. De ler. Och skrattar. Har sina nära o kära och bara väntar. På oss.