tessepeppo

Jupp, thats right! Har varit planerat i ett halvår. Men bara jag o mannen min knew about it :) Det var så himla skönt - ingen hets eller nånting utan bara vi.. bara vi. Små glimtar o blickar som utböts mellan oss när vi höll på att försäga oss. Eller när någon började prata om nånting som kunde kopplas till giftermål.. haha. vi bara mös.. tillsammans.


Man och hustru. För evigt. Underbar lyckokänsla. Hur kan något fortfarande efter nästan 15 år bara bli mer härligt och kärleksfullt? Att ha förmånen att älska någon är så jä...a underbart! Och så att älskas tillbaka på det.. top of the top liksom!

Och vår son som gör att hjärtat smälter. Om det fortsätter såhär då vettifasen hur livet ser ut om 30 år.. Vågar inte tänka framåt för känslan as god as it gets känns som att det har toppats.. Om ni förstår hur jag menar?

Samtidigt har jag suttit o grinat mitt i lyckan när jag kom in på en blogg där en kvinna skrev om sin döda far. Snacka om humörsvängningar. Mitt i lyckan blev jag bara så förbannat ledsen.. Men det gör ju också att lyckan uppskattas desto mer. Och att vara så jäkla ledsen pga av saknad är nog också nyttigt. Minnet lever.

Är nu färdig socionom, lycklig & gift samt passerat 30-strecket. Vem har sagt att det är jobbigt att bli äldre? Så fel den hade. Jag trivs mer med mig själv, min omgivning och känner ett lugn i kroppen som jag aldrig förut känt. Jag känner mig säker och trygg. Jag känner mig älskad. Oavsett motgångar. Varför fanns inte denna känsla när man sprang omkring som fjortis??

Och så avslutningsvis ett STORT Grattis till Kristina & Andreas till Er lilla Majko! <3